Kämpar med en envis och otäck slags influensa som ger en hosta som gör att det inte går att ligga ner.. för då hostar man oavbrutet. Fick åka ner till läkarstationen igår och få hjälp med syreinhalation för att få luft.

Återkommer när luften gör detsamma!

När Theo var liten var han en rätt orolig valp. Det var svårt att få honom att komma till ro. Eftersom jag är en fan av Big Bang Theory, tog jag till Pennys knep för att få Sheldon att somna. Jag sjöng "Soft puppy..."  (i programmet heter det "soft kitty")

Det hjälpte makalöst bra och än idag ( 3 år gammal) slocknar han som ett utblåst ljus när jag sjunger sången. Säg sen att barndomen inte formar oss!

Här i Skåne ser jag mullvadshögar överallt. Inte så vackert tycker många. Såg på SVT "Under jorden"- ett program om kaninhålor, mullvadar och vattensorkar, hur de bor och lever. Intressant. Jag vet att folk gör allt för att utrota mullvadarna, känns tråkigt. Tills de invaderat min egen trädgård kanske? Lätt att tycka till när man inte själv är drabbad... än....

Ibland kliar det i mina fingrar, jag bara måste skriva om nåt som snurrar i mitt huvud. Speciellt innan jag somnar och när jag vaknar vimlar tankarna, ide'erna bara ploppar upp i jämn ström. Om en stund kan jag helt ha glömt hur jag hade formulerat mig. Kanske kommer det tillbaka när jag sätter mig vid tangentbordet, kanske inte. Man borde ha penna och anteckningsbok bredvid sängen!

Det finns saker som kräver att få komma ner i skrift. Bra eller dåligt, vem är jag att döma? För mig fungerar skrivandet till viss del som terapi. Allt blir liksom klarare när jag får sätta bokstäver och ord på det tänkta, inte bara tänka dem.

Kliar gör det litet när som helst. Ibland kliar jag mig i ögonen så att jag tror att jag ska riva ut dem.Ända sedan jag på 80-talet fick syn på en hemsk figur på min husläkares skrivbord, och han berättade att det var ett uppförstorat kvalster, och att vi hade miljontals sådana i våra sängar, vårt hår, våra mattor, ja överallt, så kliar det om jag tänker på dem. Huuu! Man bör vädra sina sängkläder dagligen, som de goda husmödrarna gjorde förr i tiden!

Vår pudel tog flytten hårt. Det är inte lätt att flytta från sina vänner. Jag vet.

Men jag förstod ju skälen, det gör inte han.

De första månaderna frågade han ständigt när vi skulle åka hem?

Nu har han förstått att vi bor här.

Vi har ett vackert landskap och fina promenadvägar, inte så många hundkompisar som man skulle önska, men det tar sig nog. Tar ett tag.

Jag letar ständigt efter roliga hundaktiviteter, men trots att Sjöbo lär vara Skånes hundtätaste kommun så händer det väldigt litet här.

Eller så vet jag bara inte om.

Kastar mig på hundägare med stor frenesi, kanske avskräcks de av min iver.

Varför inte organiserade hundpromenader? För dem som vill.

Har hittat en kurs i alla fall, som jag hoppas att vi kommer med på.

Dags att komma ut ur filten, leva här och nu och sluta längta "hem"?

Jag undrar hur det går för den där påfågeln på rymmen?

Har den återfunnits? Vandrat hem igen?

Varför har den inget namn?

Vi hade t o m namn påvåra förråd, Nils och Nilsson, för att skilja dem åt. Folk såg visserligen litet konfunderade ut när man sa "Nää, den ligger i Nilsson..." men ingen opponerade sig.

Hos mig hade minsta djur ett namn.

"Jenny och Pontus" (dansmöss)

"Kalle, Herman, Scarlet och Rödtass" (kaniner)

"Kid Corry och Hannibal Hayes" (undulater)

"Oscar och Maja" (dvärggetter)

osv osv  i en oändlig ström...   Om den kommer tillbaka hem, ge den ett namn!

Här ser du Nils och Nilsson!

Man skriver ofta i bloggar att man är personlig men inte privat - vad menas då egentligen?

Att skriva personligt är i mitt tycke att göra texten intressant, så att den berör. Men vad menar man då i allmänhet med  "privat"? Är det att beskriva vad man gör på toaletten eller vilka piller man kanske tar? Inte speciellt intressant, kan tänkas.

Texten kan i mitt tycke också bli FÖR personlig, om det bara handlar om en själv. Mig, mig, mig och jag, jag, jag.... Har man inte förmågan att titta ut över sin omvärld och även att betrakta sig själv med litet distans och humor, då blir det inte särskilt intressant för andra än - en själv!

Min strävan är alltid att skriva så enkelt det går, utan att göra avkall på en viss stil. Inte hafsa, stava rätt. Att krångla till texten brukar inte göra den attraktivare. Tala så att folk förstår -och skriv så att folk förstår. Det kan ibland vara plågsamt att se dessa "talespersoner" för diverse myndigheter som uttalar sig i media. De krånglar till och använder ord som de inte riktigt vet vad de betyder, och det blir bara fel fel fel och stelt. Enkelt är bäst!

Att jag sedan har en förmåga att skriva för långa texter är något jag måste träna bort. Om det går?