Har alltid älskat träd. Stora träd, små träd, pampiga träd, speciella träd...

Jag pratade med träden där vi bodde. Om vi var tvungna att ta ner nåt träd, så bad jag det alltid om förlåtelse först.

Nu är de flesta av mina fd träd borta. Nedhuggna, döda. Ingen pratar med dem mer. Det känns litet sorgligt. Vårt fina hus ligger ensligt uppe på den fd skogskullen, utsatt för vindar och väder.

Mina träd visste att jag älskade dem. Sista vintern, 2012-13, då snön föll blöt och tung och tyngde ner träden, då låg jag ofta sömnlös och genomsvettig av ångest, väntade på att de mot huset lutande träden skulle falla och slå in taket. Men det gjorde de aldrig... Några tyngda tallar föll mot bilarna, men var hänsynsfulla nog att gå av på mitten, så trädkronorna nådde aldrig bilarna eller förråden.

Nu har jag de vackra bokarna att tala med. Om någon hör mig kanske de ringer läkarna i sina vita rockar som kommer och hämtar mig? Speciellt en stor bok byter jag alltid några ord med, det ligger längs vår dagliga promenadstig.

Nere på betesmarkerna står fantastiska träd. Ni komer väl ihåg träden i Sagan om Ringen, träden som var med och framgångsrikt bekämpade det onda?

En del träd gör som de vill. Här har de flyttat in i ett gammalt hus uppe i Roslagen.

Trädens rötter ger dem näring och håller fast dem i marken.

Här är ett träd inte långt från vårt nuvarande hus, rötterna ser ut som något där vättar och mystiska väsen bor..