Förr så grät jag sällan. Jag hade väl heller inte så mycket att gråta över. Ett tämligen friktionsfritt liv, inga större sorger, inga ovanliga umbäranden.

Det skulle väl vara över världen av idag och människorna man borde ödslat tårar. Ondskan, grymheten, dumheten, jordens framtid. Men då skulle det gå åt så många tårar så det skulle fylla världens alla floder och jag skulle inte ha en droppe vätska kvar i kroppen. Min reaktion då var istället beslutet att inte skaffa några barn, inte till den här världen, ett beslut som jag idag skulle kunna gråta över. Men det gör jag inte, för beslutet var mycket väl genomtänkt, skälen var tusen.

Idag är det lättare att gråta även över småsaker. Även över kroppen som vrenskas och inte alltid vill samarbeta med hjärnan, eller vill – men klarar inte. Man gråter över sin förlorade styrka, sina förmågor, det man kunde men inte kan. Jag kan gråta när jag hör en sorglig och vacker låt. Musiken har alltid framkallat stora känslor hos mig. Den så nödvändiga musiken! Inte kan man leva utan musik?

Men för det mesta trillar tårarna stilla och i sin ensamhet. Den där filmen med det sorgliga slutet, jag låtsas snyta mig och torkar förstulet tårarna i skydd av mörkret. Den välskrivna boken, den medryckande texten om de tragiska ödena, den framkallar samma reaktion

Tro nu inte att jag framlever mitt numera stillsamma liv i ett ständigt snyftande. Så är det inte alls. Jag skrattar också mycket. Humorn är en ack så nödvändig ingrediens i livet. Jag hittar ofta humorn i vardagen, har lätt för att le, skoja till det litet.

Jag gråter över mina djur. Djuren jag ägde, levde med, älskade och fick ta farväl av. Som djurägare är det ett ofrånkomligt faktum att man överlever de flesta av sina djur. De lever helt enkelt kortare. Det får man vara medveten om. Det vore heller ingen lösning om de överlevde en själv. Oron över hur det skulle gå då, vem skulle ta hand om dem?

Jag har haft många djur, men inte sådana mängder att de försvinner i minnets myller. Djuren blev väl på sätt och vis mina barn, men inte på det där osunda viset (hoppas jag) som man ser i västvärlden, där man klär på sina hundar och katter och drar runt dem i barnvagnar.  Djuren är ju så lätta att älska, de återgäldar din kärlek utan frågor, utan krav.

Ibland är det så mycket lättare att umgås med djur än med människor. Glädjen de ger en är så mycket större än det svåra när dagen kommer och man måste ta det tunga beslutet att skiljas från dem, sälja dem eller besluta om avlivning. När ett djur blir gammalt och sjukt anser jag att det beslutet är den mest ultimata kärlekshandling man kan visa dem. Låta dem slippa lida, få somna in i en kärleksfull famn. Men hur svårt är det inte! Att hitta rätt tidpunkt, man vill så gärna försöka litet till, om läget inte är solklart förstås. Hur vi än skildes åt, jag minns alla mina djur med stor glädje.

När livet lugnat ner sig och man inte längre behöver stressa från punkt till punkt, prestera och tävla med andra och sig själv, då ges också så mycket mer utrymme för tankarna, att släppa fram minnena man lagrat och fundera på nuet. Insikten om att livet är ändligt, att det finns ett slut för oss alla tränger sig obönhörligen på. Vänner, släktingar, bekanta, allt fler som funnits i ens liv vandrar stigen mot det okända landet. Mot den idylliska Körsbärsdalen kanske, en tanke som känns trösterik, eller mot ett intet, ett uppgående i det eviga världsalltet, där vi alla ingår och som  betyder allt eller - egentligen -  ingenting. Vi är inte mer än ett dammkorn i universums stoft, en tanke som svindlar och ger allt i livet proportioner som är lättare att leva med.

Vad spelar den där lilla förtreten för roll egentligen, jag säger som Karlsson på Taket, ”det är världsliga ting” – och kan släppa det.

Jag är inte rädd för att dö men har ingen större lust att göra det just nu. Det sägs att man aldrig uppskattar sitt liv så mycket som när man varit nära att mista det. Hur man plötsligt upplever dofter, ljud och andra förnimmelser så mycket starkare efter en nära-döden-upplevelse.

Jag behöver inte känna dödens flåsande i nacken för att uppskatta livet. Det känns som om jag aldrig sett skönheten i tingen så starkt som just nu. Jag är inte religiös i ordets traditionella mening, men jag kan känna en stark förundran inför den gudomligt vackra naturen. Horisonten, molnen på himlen, gräset, fåglarnas sång, trädens bark och skönhet i formerna. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder…”

Jag kan känna en enorm glädje över livet men också en stor sorg över att jag missat så mycket, inte hunnit med, inte givit det plats. Tagit avstånd, vänt mig bort, inte sagt de uppskattande och kärleksfulla ord som jag kände inom mig.

Man kan gråta för mindre.