skriv-lust

Alla inlägg under april 2014

Av Ubitt - 17 april 2014 17:52

Theo och jag har börjat en agitlitykurs, tillsammans med nya vännen västgötaspetsen Urax och Christina.Det är riktigt kul. Jag har verkligen inga tävlingsambitioner,men tycker att det är en kul aktivitet med nyttig social träning, litet work-out och kontaktövningar.


Gruppen är tämligen blandad. Både små och stora hundar.

   . Förutom kompisen Urax har Theo blivit stormförtjust i Jack Russeltiken Rosa, som här ägnar sig åt att kyssa en sheltietik.

 

Instruktören Marianne är en trevlig typ. Det ser ut som om hon pekar med hela handen, men hon har en sympatiskt vänlig inställning till att allt är på lek...

 

Urax klarar alla hinder med ivrig elegans. Här genom ena tunneln. 

 

- och här upp på den höga Balansen..

 


- på A-hindret...

 


- och på vippen!

 

Groenenlendern Ebba hoppar med kraft och fart!

 

- och den söta welsh corgin ?  vilar ut efter en duktig runda

 


Theo är rätt så duktig, speciellt på Balansen och A-hindret, men eftersom det var jag som fotade så finns inga bilder på honom. Han får nöja sig med beröm! "Dutti ponke!"

 

Av Ubitt - 17 april 2014 17:28

Ja, skrivlusten, den kommer och går.

Som ni ser, ni som kikar in!

Av Ubitt - 7 april 2014 00:51

                                      Lastträning med alpackor


Alla ni som sliter i grimskaften, puffar och knuffar eller t o m bär ombord era alpackor när de ska transporteras… det behövs inte!


Igår var jag med när Ann Mari på Österlens Alpacka tränade tre ettåriga hingstar som aldrig åkt eller lastats förut. Som förebilder, trygghet och moraliskt stöd var två äldre och mer vana hingstar med för att visa hur man skulle bete sig. Jag hade förväntat mig att det skulle ta rätt lång tid för noviserna, men… icke. Förutom Ann Mari var vi fyra stycken ej så vana medhjälpare, en till varje alpacka.


Coole King Arthur gick först upp i transporten, lugn som en filbunke. Det här har han gjort förut.  Likaså Al Pacino. De unga pojkarna närmade sig lastlämmen men vågade sig inte in direkt. Ann Mari är lugnet själv och gav oss medhjälpare bara ordern att inte dra, bara hålla emot litet bestämt om de skulle vilja backa när de väl börjat gå ombord. Så fort de gick framåt, eftergift. Inga rop, inga spön som pådrivare, bara tillåta alpackorna att se och tänka litet. Det dröjde väl knappt fem minuter, så var alla fem alpackorna inne i transporten, fortfarande lugna. Men vi var inte färdiga med detta. Ann Mari ville ta bort all osäkerhet hos djuren, så vi lät dem hoppa ut genom framdörren.


 

Och så på igen där bak. Detta upprepades tre-fyra gånger, sen var Ann Mari nöjd, vi stängde transporten och begav oss iväg på den trevliga utflykten.

Här kommer Christina med  Al Pacino, tätt bakom honom unghingstarna Pluto, Midas Touch samt Copper Miner.Bakom dem går Eva och Mats och Ann Mari, på slutet ser King Arthur till att ingen sackar efter..


 Efter nära en timmes promenad på havsstranden och bland sanddynerna var det dags att åka hem, och alla fem alpackor travade på direkt, utan att tveka.


 


Vi medhjälpare var alla storligen imponerade. Ann Mari menar att mer behövs inte för att träna fjolårsfölen, nu vet de hur det går till och kommer gärna att åka igen. En klar fördel för att det ska gå så här geschwindt, är att ha ett par vana och trygga alpackor med som faddrar. Det underlättar väldigt mycket.

 

                             Fuxiga Al Pacino är cool och van och en stor trygghet för de unga, här Pluto


Sen måste man förstås vara helt lugn och ha en stor portion tålamod. En förutsättning är att man absolut inte har bråttom, det är alltså ingen bra ide’ att börja med lastträningen när det väl är dags att åka till utställning eller till veterinären, och man kanske själv är något stressad.

   

                    Väl hemma fick alla hoppa ut lösa och följa med matte tillbaka in i stallet.. här King Arthur


Behöver jag säga att jag är storligen imponerad av Ann Mari och den metod hon använder, Cameldynamics, som innebär ett respektfullt sätt att hantera sina alpackor? För den som kanske inte känner till alpackans natur, så kan jag berätta att alpackan är ett mycket flyktbenäget bytesdjur som alltid är uppmärksamt på ev rovdjur eller farligheter omkring sig. Den blir mycket nervös om människorna i närheten är högljudda, ryckiga och flaxiga i gesterna och med våld försöker tvinga alpackan till något den inte vill eller känner till. En alpacka som får panik är sannerligen svår att hantera.     

Jag blir med glädje medlem i Ann Mari Fan Club, och jag är övertygad om att antalet medlemmar där redan är tämligen stort!

 



Av Ubitt - 4 april 2014 10:45

Runt vårt hus ligger en smal jordrand, där traktens katter tycker att det är lämpligt att göra toalett. Inte så kul.

 


Så nu har vi lagt markduk, rensat "toan"....  


- och fyllt på med stenar. Snyggare, och trevligare på alla sätt!

 

 fast ryggen säger AJ AJ

Av Ubitt - 2 april 2014 09:03

Efter en härlig eftermiddag hos Ann Marie på Österlens Alpacka fick jag en välbehövlig energiboost. Alpackorna här är otroligt harmoniska, när man kommer in i flocken slås man av att de är så nyfikna men inte påträngande, respektfulla men inte rädda. Det råder ett lugn i flocken, såväl bland hingstar som hos ston. Trots att de inte känner mig kan jag röra mig obehindrat mitt ibland dem, de flyttar sig litet så att jag kommer fram, men helt utan panik. Jag märker hur de kollar in mig med både ögon och nosar, men bara sådär i förbigående. "Aha, en ny människa, ok..."

 

   Här har en stor grupp med ston följt med oss då vi ska kika på några suri-alpackor


 

                      Suris har en annan typ av ull, längre och silkigare liksom


Man märker att alla alpackor älskar sin matte, de trängs runt henne för att komma närmare och få en pratstund...

 

                                                          Kärlek!


Vi tränade unghingstar att gå i grimma. Det är viktigt att långsamt vänja dem vid grimman, Ann Mari är lugnet själv och väntar på att de blir redo.

 

                                   " Såja, lille vän, detta är en grimma"


När man väl kommit ut ur stallet är det ofta ett hoppande och skuttande, men alla killarna var duktiga för att vara första promenaden.

 

 

Emellanåt strejkar alpackan genom att lägga sig ner, men strax reser den sig igen, bara att vänta ut

 

                             "Nej, han är inte död, han vilar...."


 

Här är två vackra pojkar i vårvädreet, fuxen till höger är en van promeneradpojke som går före och är moraliskt stöd


 

Även denna snygging var en god förebild när det gällde att gå fint i grimma och ledband!


Alpackor gör något med en, de får fram ett lugn och en god energi. Har du chansen att träffa alpackor, tag den!  Jag kommer gärna snart igen, Ann Mari!

Skapa flashcards