Via Trädgårdsföreningen träffade jag Christina,som berättade om sin hundpojke Urax. Igår var det äntligen dags för Theo och Urax att träffas och gå första promenaden. Maken till trevlig hund har sällan skådats! Urax är en västgötaspets, elegant ända ut i tåspetsarna, Och en gentleman!

De fann varandra direkt. Jag älskar hundar som är så naturligt vänliga till sin natur och bara ÄR. Inga konstigheter alls. En bit inpå promenaden lockade Urax till lek, och jag trodde knappt mina ögon. Det var verkligen längesedan Theo har lekt med en annan hund. Flytten har gjort honom litet dämpad och försiktig. Men nu bar det av över ängarna... mattes förtjusning sitter fortfarande i, som en varm boll i bröstet.

Både Theo och jag är i urusel kondition, så efter denna häftiga promenad var vi helt slut. Svimmade i säng vid 19-tiden, nöjda. Ser fram emot nästa promenad! Tack Christina och Urax!

                                                  
                    Jämnstora

                                                  
                       Tittut!

Det finns en allmänt utbredd missuppfattning att det inte ska gå att köra in en islandshäst. Så fel! Enligt uppgift var det förr mycket vanligt på Island att man använde hästen i småbruket.

Tvärtom anser jag att en islandshäst mår mycket bra av att kunna köras omväxlande med ridningen, hästen får röra sig friare och bygger upp muskulaturen utan ryttarens belastning på ryggen. Som vid all inkörning gäller tid och tålamod. Min egen islandshäst Vhiskur fick en mycket bättre trav efter att jag började köra honom, vilket också kom tölten till godo.

Här är den suveräne körhästen, godkände 1:aklasshingsten Ask från Gullunge. Han drar allt i vagns- och slädväg och kan dessutom dra stammar i skogen! Han körs av ägare/uppfödare Sofi.

- och här är duktige Islandshästen Reykur från Ekeby som drar bröllopsvagn. Körs här av ägaren Lars. Tyvärr finns inte Reykur mer, inte heller min Vhiskur.    

Så gott som alla växter har rötter, vi människor också. Att dras upp med rötterna kan göra plantan så försvagad att den t o m dör. En människa som dras upp med sina rötter kan också duka under av brist på näring, eller så kan en framgångsrik omplantering göra att växten – eller människan – får ny styrka och växer sig starkare.

Eftersom jag är fascinerad av träd så är jag också intresserad av deras rötter. Här i Skåne har bokarna de mest fantastiska rotsystem! De ringlar sig runt markerna och står träden i en sluttning ser det ut som om rötterna verkligen försöker hålla fast sig i marken.

 Kraftiga och starka markerar de trädets rätt till sin växtplats – kom inte hit och bråka – här växer jag!

Många människor letar efter sina egna rötter, för att förstå sitt ursprung kanske eller för att få ett fastare grepp om tillvaron. ”Att rota sig” är viktigt för varje individ. Vem vill vara rotlös? När du funnit den plats där du vill rota dig, kan du börja känna ett lugn och suga upp energin från marken under dig.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna skiljas från Roslagens skogar, men det känns som om mina fötter börjar trivas i den skånska myllan…

När det gäller frågan om  hälsosam mat är det lätt att bli mer än förvirrad.

Vilken mat är minst giftig, varifrån kommer maten, hur är den processad? Eftersom matindustrin inte har någon större ambition att upplysa om de verkliga förhållandena, får man försöka ta reda på saker och ting själv. Om det nu är möjligt?

Påstående 1:  Fisk är nyttigt!  Men det sägs att barn inte ska äta strömming mer än en gång per år! Daaah?

 Insjöfisk lär vara fullproppad med kvicksilver och andra föroreningar. Människans  restprodukter av medikamenter ( t ex p-piller och andra hormoner) susar tydligen rakt genom reningsverk opåverkade. Och tas upp av fisk och andra vattenlevande organismer. Som vi äter - osv osv.....

Påstående 2: Grönsaker och frukt är nyttigt! Men hur mycket besprutas de? Sitter giftet bara i skalen eller tränger de också - förmodligen - in i fruktkroppen? Sockerärterna vi köper kommer från Etiopien eller Kenya. Tror ni att de odlas ekologiskt där? Tomater "föds upp" i stora växthus i Holland, utan att ha fått en enda timmes sol på sig. Vilket känns på smaken, som saknas totalt.

Jag hade elever som praktiserade på en jordgubbsodling, där man ordnade självplock och även soålde till butiker. Eleverna hade varit med och besprutat dessa åtråvärda bär 18 (!) ggr under säsongen! Mums!

När man tänker på vad man stoppar i sig och på hur omöjligt det är att veta exakt VAD, kan man bli komplett galen. Larmrapporterna som avlöser varandra och ofta är helt motsägande, gör ju inte livet lättare.

Ägg är farligt - nej ägg är nyttigt! Kaffe är bra för blodtrycket men förstör din mage! Frusna bär innehåller kanske salmonellasmitta! Kanske vore det bäst att bara odla själv, om man kan. Men jordarna kan också vara kontraminerade. Se bara efter Tjernobyl, då blev alla våra grönsaker groteskt stora och övervuxna. fulla av cesium. Som stannat i markerna och gjort stora områden förgiftade, än idag! Cesiumbältet!

Den kloke försöker väl ta litet av varje, lyssna med ena örat och ta det som det kommer. För ORO är inte heller nyttigt!      Är det sopor vi äter?  

Det har blivit dåligt med inlägg på sistone. Hostan tar nästan all min kraft. Men håll ut, så fort det går kommer jag att göra nya bloggsatsningar! Tills vidare blir det kortare inlägg på FB...

 Jag hade en period i mitt liv en underbar liten varelse i hagen, guldglittrande, med ögon som mörka brunnar och en leklust av sällan skådat slag. Hennes energi var outtömlig. När hon rörde sig dansade hon mestadels ovanför marken, rörde knappt vid underlaget.  Hennes namn var Nyponros och hon var den vackraste av dem alla. Med prefixet Exzentrics framlever hon sitt liv på de idylliska Mälaröarna, där hon får fina föl och glädjer sin uppfödare och nuvarande ägare Marie.

En gång drömde jag om att mina hagar skulle fyllas av små vackra fuxar, dansandes ikapp i solskenet... Så blev det nu inte, men jag är så tacksam över att en sådan gudomlig ponnyprinsessa snuddade vid min tillvaro.

- i livet som man låser kvar i sitt minne, svindlande ögonblick av skönhet, av skräck, av krispig glasklar frost, ögonblicket då du kom till insikt, förstod sammanhangen, visste precis vad allt handlade om.

Ljudet av skrikande bromsar, söndertrasande plåt, det lätta snurret från hjul som inte längre står på vägen utan stillsamt tystnar hängandes i luften.

När doften av fuktig mossa fyllde mina lungor, när jorden andades sakta och jag kände mig uppfylld av naturens underverk. När jag trodde att bättre kan det aldrig bli.

När våra blickar möttes och händerna sökte varandra, när våra sinnen tog in den andres tankar utan att yttra ett enda ord.

Det finns ögonblick man aldrig glömmer så länge man lever.

Platser man aldrig återvänder till. För om man gjorde det kanske såren skulle gå upp och man skulle förblöda.

Förr så grät jag sällan. Jag hade väl heller inte så mycket att gråta över. Ett tämligen friktionsfritt liv, inga större sorger, inga ovanliga umbäranden.

Det skulle väl vara över världen av idag och människorna man borde ödslat tårar. Ondskan, grymheten, dumheten, jordens framtid. Men då skulle det gå åt så många tårar så det skulle fylla världens alla floder och jag skulle inte ha en droppe vätska kvar i kroppen. Min reaktion då var istället beslutet att inte skaffa några barn, inte till den här världen, ett beslut som jag idag skulle kunna gråta över. Men det gör jag inte, för beslutet var mycket väl genomtänkt, skälen var tusen.

Idag är det lättare att gråta även över småsaker. Även över kroppen som vrenskas och inte alltid vill samarbeta med hjärnan, eller vill – men klarar inte. Man gråter över sin förlorade styrka, sina förmågor, det man kunde men inte kan. Jag kan gråta när jag hör en sorglig och vacker låt. Musiken har alltid framkallat stora känslor hos mig. Den så nödvändiga musiken! Inte kan man leva utan musik?

Men för det mesta trillar tårarna stilla och i sin ensamhet. Den där filmen med det sorgliga slutet, jag låtsas snyta mig och torkar förstulet tårarna i skydd av mörkret. Den välskrivna boken, den medryckande texten om de tragiska ödena, den framkallar samma reaktion

Tro nu inte att jag framlever mitt numera stillsamma liv i ett ständigt snyftande. Så är det inte alls. Jag skrattar också mycket. Humorn är en ack så nödvändig ingrediens i livet. Jag hittar ofta humorn i vardagen, har lätt för att le, skoja till det litet.

Jag gråter över mina djur. Djuren jag ägde, levde med, älskade och fick ta farväl av. Som djurägare är det ett ofrånkomligt faktum att man överlever de flesta av sina djur. De lever helt enkelt kortare. Det får man vara medveten om. Det vore heller ingen lösning om de överlevde en själv. Oron över hur det skulle gå då, vem skulle ta hand om dem?

Jag har haft många djur, men inte sådana mängder att de försvinner i minnets myller. Djuren blev väl på sätt och vis mina barn, men inte på det där osunda viset (hoppas jag) som man ser i västvärlden, där man klär på sina hundar och katter och drar runt dem i barnvagnar.  Djuren är ju så lätta att älska, de återgäldar din kärlek utan frågor, utan krav.

Ibland är det så mycket lättare att umgås med djur än med människor. Glädjen de ger en är så mycket större än det svåra när dagen kommer och man måste ta det tunga beslutet att skiljas från dem, sälja dem eller besluta om avlivning. När ett djur blir gammalt och sjukt anser jag att det beslutet är den mest ultimata kärlekshandling man kan visa dem. Låta dem slippa lida, få somna in i en kärleksfull famn. Men hur svårt är det inte! Att hitta rätt tidpunkt, man vill så gärna försöka litet till, om läget inte är solklart förstås. Hur vi än skildes åt, jag minns alla mina djur med stor glädje.

När livet lugnat ner sig och man inte längre behöver stressa från punkt till punkt, prestera och tävla med andra och sig själv, då ges också så mycket mer utrymme för tankarna, att släppa fram minnena man lagrat och fundera på nuet. Insikten om att livet är ändligt, att det finns ett slut för oss alla tränger sig obönhörligen på. Vänner, släktingar, bekanta, allt fler som funnits i ens liv vandrar stigen mot det okända landet. Mot den idylliska Körsbärsdalen kanske, en tanke som känns trösterik, eller mot ett intet, ett uppgående i det eviga världsalltet, där vi alla ingår och som  betyder allt eller - egentligen -  ingenting. Vi är inte mer än ett dammkorn i universums stoft, en tanke som svindlar och ger allt i livet proportioner som är lättare att leva med.

Vad spelar den där lilla förtreten för roll egentligen, jag säger som Karlsson på Taket, ”det är världsliga ting” – och kan släppa det.

Jag är inte rädd för att dö men har ingen större lust att göra det just nu. Det sägs att man aldrig uppskattar sitt liv så mycket som när man varit nära att mista det. Hur man plötsligt upplever dofter, ljud och andra förnimmelser så mycket starkare efter en nära-döden-upplevelse.

Jag behöver inte känna dödens flåsande i nacken för att uppskatta livet. Det känns som om jag aldrig sett skönheten i tingen så starkt som just nu. Jag är inte religiös i ordets traditionella mening, men jag kan känna en stark förundran inför den gudomligt vackra naturen. Horisonten, molnen på himlen, gräset, fåglarnas sång, trädens bark och skönhet i formerna. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder…”

Jag kan känna en enorm glädje över livet men också en stor sorg över att jag missat så mycket, inte hunnit med, inte givit det plats. Tagit avstånd, vänt mig bort, inte sagt de uppskattande och kärleksfulla ord som jag kände inom mig.

Man kan gråta för mindre.