Efter en härlig eftermiddag hos Ann Marie på Österlens Alpacka fick jag en välbehövlig energiboost. Alpackorna här är otroligt harmoniska, när man kommer in i flocken slås man av att de är så nyfikna men inte påträngande, respektfulla men inte rädda. Det råder ett lugn i flocken, såväl bland hingstar som hos ston. Trots att de inte känner mig kan jag röra mig obehindrat mitt ibland dem, de flyttar sig litet så att jag kommer fram, men helt utan panik. Jag märker hur de kollar in mig med både ögon och nosar, men bara sådär i förbigående. "Aha, en ny människa, ok..."

   Här har en stor grupp med ston följt med oss då vi ska kika på några suri-alpackor

                      Suris har en annan typ av ull, längre och silkigare liksom

Man märker att alla alpackor älskar sin matte, de trängs runt henne för att komma närmare och få en pratstund...

                                                          Kärlek!

Vi tränade unghingstar att gå i grimma. Det är viktigt att långsamt vänja dem vid grimman, Ann Mari är lugnet själv och väntar på att de blir redo.

                                   " Såja, lille vän, detta är en grimma"

När man väl kommit ut ur stallet är det ofta ett hoppande och skuttande, men alla killarna var duktiga för att vara första promenaden.

Emellanåt strejkar alpackan genom att lägga sig ner, men strax reser den sig igen, bara att vänta ut

                             "Nej, han är inte död, han vilar...."

Här är två vackra pojkar i vårvädreet, fuxen till höger är en van promeneradpojke som går före och är moraliskt stöd

Även denna snygging var en god förebild när det gällde att gå fint i grimma och ledband!

Alpackor gör något med en, de får fram ett lugn och en god energi. Har du chansen att träffa alpackor, tag den!  Jag kommer gärna snart igen, Ann Mari!