Lastträning med alpackor

Alla ni som sliter i grimskaften, puffar och knuffar eller t o m bär ombord era alpackor när de ska transporteras… det behövs inte!

Igår var jag med när Ann Mari på Österlens Alpacka tränade tre ettåriga hingstar som aldrig åkt eller lastats förut. Som förebilder, trygghet och moraliskt stöd var två äldre och mer vana hingstar med för att visa hur man skulle bete sig. Jag hade förväntat mig att det skulle ta rätt lång tid för noviserna, men… icke. Förutom Ann Mari var vi fyra stycken ej så vana medhjälpare, en till varje alpacka.

Coole King Arthur gick först upp i transporten, lugn som en filbunke. Det här har han gjort förut.  Likaså Al Pacino. De unga pojkarna närmade sig lastlämmen men vågade sig inte in direkt. Ann Mari är lugnet själv och gav oss medhjälpare bara ordern att inte dra, bara hålla emot litet bestämt om de skulle vilja backa när de väl börjat gå ombord. Så fort de gick framåt, eftergift. Inga rop, inga spön som pådrivare, bara tillåta alpackorna att se och tänka litet. Det dröjde väl knappt fem minuter, så var alla fem alpackorna inne i transporten, fortfarande lugna. Men vi var inte färdiga med detta. Ann Mari ville ta bort all osäkerhet hos djuren, så vi lät dem hoppa ut genom framdörren.

Och så på igen där bak. Detta upprepades tre-fyra gånger, sen var Ann Mari nöjd, vi stängde transporten och begav oss iväg på den trevliga utflykten.

Här kommer Christina med  Al Pacino, tätt bakom honom unghingstarna Pluto, Midas Touch samt Copper Miner.Bakom dem går Eva och Mats och Ann Mari, på slutet ser King Arthur till att ingen sackar efter..

 Efter nära en timmes promenad på havsstranden och bland sanddynerna var det dags att åka hem, och alla fem alpackor travade på direkt, utan att tveka.

Vi medhjälpare var alla storligen imponerade. Ann Mari menar att mer behövs inte för att träna fjolårsfölen, nu vet de hur det går till och kommer gärna att åka igen. En klar fördel för att det ska gå så här geschwindt, är att ha ett par vana och trygga alpackor med som faddrar. Det underlättar väldigt mycket.

                             Fuxiga Al Pacino är cool och van och en stor trygghet för de unga, här Pluto

Sen måste man förstås vara helt lugn och ha en stor portion tålamod. En förutsättning är att man absolut inte har bråttom, det är alltså ingen bra ide’ att börja med lastträningen när det väl är dags att åka till utställning eller till veterinären, och man kanske själv är något stressad.

                    Väl hemma fick alla hoppa ut lösa och följa med matte tillbaka in i stallet.. här King Arthur

Behöver jag säga att jag är storligen imponerad av Ann Mari och den metod hon använder, Cameldynamics, som innebär ett respektfullt sätt att hantera sina alpackor? För den som kanske inte känner till alpackans natur, så kan jag berätta att alpackan är ett mycket flyktbenäget bytesdjur som alltid är uppmärksamt på ev rovdjur eller farligheter omkring sig. Den blir mycket nervös om människorna i närheten är högljudda, ryckiga och flaxiga i gesterna och med våld försöker tvinga alpackan till något den inte vill eller känner till. En alpacka som får panik är sannerligen svår att hantera.     

Jag blir med glädje medlem i Ann Mari Fan Club, och jag är övertygad om att antalet medlemmar där redan är tämligen stort!

Runt vårt hus ligger en smal jordrand, där traktens katter tycker att det är lämpligt att göra toalett. Inte så kul.

Så nu har vi lagt markduk, rensat "toan"....  

- och fyllt på med stenar. Snyggare, och trevligare på alla sätt!

 fast ryggen säger AJ AJ

Efter en härlig eftermiddag hos Ann Marie på Österlens Alpacka fick jag en välbehövlig energiboost. Alpackorna här är otroligt harmoniska, när man kommer in i flocken slås man av att de är så nyfikna men inte påträngande, respektfulla men inte rädda. Det råder ett lugn i flocken, såväl bland hingstar som hos ston. Trots att de inte känner mig kan jag röra mig obehindrat mitt ibland dem, de flyttar sig litet så att jag kommer fram, men helt utan panik. Jag märker hur de kollar in mig med både ögon och nosar, men bara sådär i förbigående. "Aha, en ny människa, ok..."

   Här har en stor grupp med ston följt med oss då vi ska kika på några suri-alpackor

                      Suris har en annan typ av ull, längre och silkigare liksom

Man märker att alla alpackor älskar sin matte, de trängs runt henne för att komma närmare och få en pratstund...

                                                          Kärlek!

Vi tränade unghingstar att gå i grimma. Det är viktigt att långsamt vänja dem vid grimman, Ann Mari är lugnet själv och väntar på att de blir redo.

                                   " Såja, lille vän, detta är en grimma"

När man väl kommit ut ur stallet är det ofta ett hoppande och skuttande, men alla killarna var duktiga för att vara första promenaden.

Emellanåt strejkar alpackan genom att lägga sig ner, men strax reser den sig igen, bara att vänta ut

                             "Nej, han är inte död, han vilar...."

Här är två vackra pojkar i vårvädreet, fuxen till höger är en van promeneradpojke som går före och är moraliskt stöd

Även denna snygging var en god förebild när det gällde att gå fint i grimma och ledband!

Alpackor gör något med en, de får fram ett lugn och en god energi. Har du chansen att träffa alpackor, tag den!  Jag kommer gärna snart igen, Ann Mari!

Via Trädgårdsföreningen träffade jag Christina,som berättade om sin hundpojke Urax. Igår var det äntligen dags för Theo och Urax att träffas och gå första promenaden. Maken till trevlig hund har sällan skådats! Urax är en västgötaspets, elegant ända ut i tåspetsarna, Och en gentleman!

De fann varandra direkt. Jag älskar hundar som är så naturligt vänliga till sin natur och bara ÄR. Inga konstigheter alls. En bit inpå promenaden lockade Urax till lek, och jag trodde knappt mina ögon. Det var verkligen längesedan Theo har lekt med en annan hund. Flytten har gjort honom litet dämpad och försiktig. Men nu bar det av över ängarna... mattes förtjusning sitter fortfarande i, som en varm boll i bröstet.

Både Theo och jag är i urusel kondition, så efter denna häftiga promenad var vi helt slut. Svimmade i säng vid 19-tiden, nöjda. Ser fram emot nästa promenad! Tack Christina och Urax!

                                                  
                    Jämnstora

                                                  
                       Tittut!

Det finns en allmänt utbredd missuppfattning att det inte ska gå att köra in en islandshäst. Så fel! Enligt uppgift var det förr mycket vanligt på Island att man använde hästen i småbruket.

Tvärtom anser jag att en islandshäst mår mycket bra av att kunna köras omväxlande med ridningen, hästen får röra sig friare och bygger upp muskulaturen utan ryttarens belastning på ryggen. Som vid all inkörning gäller tid och tålamod. Min egen islandshäst Vhiskur fick en mycket bättre trav efter att jag började köra honom, vilket också kom tölten till godo.

Här är den suveräne körhästen, godkände 1:aklasshingsten Ask från Gullunge. Han drar allt i vagns- och slädväg och kan dessutom dra stammar i skogen! Han körs av ägare/uppfödare Sofi.

- och här är duktige Islandshästen Reykur från Ekeby som drar bröllopsvagn. Körs här av ägaren Lars. Tyvärr finns inte Reykur mer, inte heller min Vhiskur.    

Så gott som alla växter har rötter, vi människor också. Att dras upp med rötterna kan göra plantan så försvagad att den t o m dör. En människa som dras upp med sina rötter kan också duka under av brist på näring, eller så kan en framgångsrik omplantering göra att växten – eller människan – får ny styrka och växer sig starkare.

Eftersom jag är fascinerad av träd så är jag också intresserad av deras rötter. Här i Skåne har bokarna de mest fantastiska rotsystem! De ringlar sig runt markerna och står träden i en sluttning ser det ut som om rötterna verkligen försöker hålla fast sig i marken.

 Kraftiga och starka markerar de trädets rätt till sin växtplats – kom inte hit och bråka – här växer jag!

Många människor letar efter sina egna rötter, för att förstå sitt ursprung kanske eller för att få ett fastare grepp om tillvaron. ”Att rota sig” är viktigt för varje individ. Vem vill vara rotlös? När du funnit den plats där du vill rota dig, kan du börja känna ett lugn och suga upp energin från marken under dig.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna skiljas från Roslagens skogar, men det känns som om mina fötter börjar trivas i den skånska myllan…

När det gäller frågan om  hälsosam mat är det lätt att bli mer än förvirrad.

Vilken mat är minst giftig, varifrån kommer maten, hur är den processad? Eftersom matindustrin inte har någon större ambition att upplysa om de verkliga förhållandena, får man försöka ta reda på saker och ting själv. Om det nu är möjligt?

Påstående 1:  Fisk är nyttigt!  Men det sägs att barn inte ska äta strömming mer än en gång per år! Daaah?

 Insjöfisk lär vara fullproppad med kvicksilver och andra föroreningar. Människans  restprodukter av medikamenter ( t ex p-piller och andra hormoner) susar tydligen rakt genom reningsverk opåverkade. Och tas upp av fisk och andra vattenlevande organismer. Som vi äter - osv osv.....

Påstående 2: Grönsaker och frukt är nyttigt! Men hur mycket besprutas de? Sitter giftet bara i skalen eller tränger de också - förmodligen - in i fruktkroppen? Sockerärterna vi köper kommer från Etiopien eller Kenya. Tror ni att de odlas ekologiskt där? Tomater "föds upp" i stora växthus i Holland, utan att ha fått en enda timmes sol på sig. Vilket känns på smaken, som saknas totalt.

Jag hade elever som praktiserade på en jordgubbsodling, där man ordnade självplock och även soålde till butiker. Eleverna hade varit med och besprutat dessa åtråvärda bär 18 (!) ggr under säsongen! Mums!

När man tänker på vad man stoppar i sig och på hur omöjligt det är att veta exakt VAD, kan man bli komplett galen. Larmrapporterna som avlöser varandra och ofta är helt motsägande, gör ju inte livet lättare.

Ägg är farligt - nej ägg är nyttigt! Kaffe är bra för blodtrycket men förstör din mage! Frusna bär innehåller kanske salmonellasmitta! Kanske vore det bäst att bara odla själv, om man kan. Men jordarna kan också vara kontraminerade. Se bara efter Tjernobyl, då blev alla våra grönsaker groteskt stora och övervuxna. fulla av cesium. Som stannat i markerna och gjort stora områden förgiftade, än idag! Cesiumbältet!

Den kloke försöker väl ta litet av varje, lyssna med ena örat och ta det som det kommer. För ORO är inte heller nyttigt!      Är det sopor vi äter?  

Det har blivit dåligt med inlägg på sistone. Hostan tar nästan all min kraft. Men håll ut, så fort det går kommer jag att göra nya bloggsatsningar! Tills vidare blir det kortare inlägg på FB...